Musik är en sorts hantverk. Många musiker (amatörer företrädesvis) vet egentligen inte särskilt mycket om hur vare sig musik i sig eller instrumenten de spelar på fungerar. Istället förlitar man sig på praktiska färdigheter, tumregler och traditioner som man har lärt sig muntligen av en lärare.
Nu är det förvisso ingenting konstigt. Ingen vill lyssna på en musiker som har lärt sig hur man spelar fiol genom att läsa en bok och aldrig har rört ett verkligt instrument. Men i den sortens verksamheter uppstår lätt ritualer, vanföreställningar och myter som har mycket lite med verkligheten att göra, och som snarare orsakar bekymmer än något annat.
Här följer ett par exempel.
- Klarinetter är enligt sägnen mycket känsliga för väta och måste oljas in med särskilda oljor för att inte förstöras. Detta gäller även blockflöjter. Det gäller dock (av någon outgrundlig anledning) inte oboer, förutom i vissa länder och om man har haft vissa lärare.
- Träblåsinstrument har olika klang beroende på diverse faktorer i munnen och svalget eftersom ljudet resonerar. Därför måste den som spelar absolut spänna precis rätt muskler på precis rätt sätt så att det inte ska låta illa.
- Oboerör lever sitt eget liv. Bara de mest välutbildade och erfarna oboisterna är förmögna att underhålla, anpassa och förbättra sina rör. Det krävs exakt rätt proportioner, mikrometerprecision och ett handlag som tar år och dagar att lära sig. Förutom i Wien, för där ser proportionerna och måtten annorlunda ut, och i praktiken ser den färdiga produkten helt olika ut i olika länder och tider även i resten av världen.
Eftersom jag är en ganska medioker amatörmusiker har det här fascinerat mig i många år. Vågar man försöka att inte olja in ett instrument och se om det håller? Kan det vara jag som är för dålig på att höra, och alla andra hör skillnad på olika tungpositioner i munnen? Kan jag på egen hand tälja bort några flisor från mina gamla oboerör? Jag har kammat internet på varje yttrande, varje erfarenhet, varje rekommendation och varje expertutlåtande men jag blir aldrig klok på något av det.
Mitt senaste möte med magiska ritualer inom musik var just när det gällde oboerör. Jag spelade oboe en kort period för 10 år sedan, men vågade aldrig på egen hand pyssla med de små sammanbundna vassbitarna för 200 kronor styck utan lät min lärare justera dem åt mig. När jag nu plötsligt fick för mig att börja igen satt jag istället helt själv, med en rörkniv, ett gäng besvärliga rör och helt obefintliga oboefärdigheter.
Jag var tvungen att göra något. Jag var paranoid. Grannarna grät säkert floder över de tafatta försöken att klämma ur de rätta ljuden ur min primitiva brittiska bakelitoboe som förgiftade ljudmiljön i huset en halvtimme på eftermiddagen varannan dag. Varje antydan till ljud från de omkringliggande lägenheterna var i själva verket en granne vars tålamod helt hade brustit.
Jag gav mig därför ut på internet för vägledning. Jag hittade en instruktionsfilm från ett par amerikanska damer som uppenbarligen var professionella oboister och som försökte lära lite mer rutinerade oboister hur oboerörstillverkning ska gå till. Min skam visste inga gränser. Jag behövde titta på filmen med VPN, nej dubbel VPN, och i privat läge, på en offentlig plats. Ingen fick veta att jag hade haft mage att försöka lära mig de hemliga konsterna oförtjänt.
Det visade sig att det var mycket enkelt. Man täljer en bit här och en bit där tills det händer någonting när man blåser i röret. Sedan stoppar man in nästan hela röret i munnen och blåser mot en stämapparat. Om stämapparaten visar C, så är det bra, visar den ljusare täljer man lite till, och visar den mörkare får man skära bort en bråkdel av en millimeter längst ut med ett rakblad. Det var allt. Ingenting gick fel. Inget rör gick sönder. Ingen förbannelse föll över min släkt.
Det visade sig att även oboerörens helgd var en musikalisk myt.